Discover Édith Piaf!

Idag startade mitt franska liv. det inleddes med ett inköp av en basker, en svart sådan. så från och med idag ska jag bli en droppe mer fransk. jag ska gå runt i med min basker på sned och med en baguette under armen. med ett sofistikerat gung ska jag knalla fram och dra in doften av det kulturella omkring mig. leendet ska vara brett och ur munnen ska det hoppa ut franska fraser likt en melodi av Edith Piaf. 

Han hette Omar. det sa han två gånger, plus att det stod på lappen. klädd i en svart kappa kom han gående längst med kajen och ropade - buu! när nån sa att han var påven. vipps var vi inne i ett djupt samtal om religion och tro när vi var sådär lagom klara. det var mest vi som frågade honom frågor, för han visade sig vara den mest pålästa människan jag nånsin har träffat inom ämnet islam. hela situationen var  egentligen  riktigt underlig, men där stod vi och diskuterade samtidigt som en och annan buss passerade, plus en massa 50+ moppe-åkande gubbar. riktigt hett, bortsätt från gubbarna.

Han visade sig vara riktigt religiös. det visste vi egentligen redan, eftersom vi från början kallade honom för påven. men han var inte påven, för han var 22 år och det e 100 år för lite för att vara påve. för att bli vald som påve så tror jag nästan att man måste ha gått över 100-års-strecket, eller iaf se ut som om man har det. själv skulle jag kalla det ett utgått bäst-före-datum.

Och förutom religiös var han lite präktig, men cool. och en sak visste han; att han skulle komma till paradiset. vem vill inte komma det? men vägen dit e för mig en aning icke existerande. och som Timbuktu säger: alla vill till himmelen men få vill ju dö.

They say the devil's water - it ain't so sweet

you don't have to drink right now,

but you can dip your feet

every once in a little while

Det e intressant hur mkt det kan förändra en människa, ett sällskap och en stämning. hur allting blir avslappnat, samtidigt som allt kan vändas upp och ned. linjen mellan dessa två tillstånden e tunn, ibland lite för tunn för vissa. men det går oftast bra tillslut, även om det skiter sig på vägen. det gäller bara att vara sofistikerad och inte fastna i träsket där lampan blinkar rött. 

Jag  strövade gatan fram och solen sken. allt var frid och fröjd, även om magen min kurrade lite lätt. jag önskade att jag hade haft ngt att tugga på och plötsligt reste sig världens största hamburgare upp framför mig och jag började tugga. bredvid mig kom en liten kille, han var tydligen från Hamburg. så jag tuggade hamburgaren med hamburgaren. jag visste att jag inte hade träffat den här killen förut och inte i mitt tidigare liv heller. jag kände på mig sådant. det var ingen idé att fråga honom för han var senil. det såg jag på hans öron. de var blåa. när jag hade kommit så långt som till saltgurkan så slutade jag äta och gick vidare. solen sken fortfarande och det var en typisk dag i mitten av augusti. 

Jag har kommit på att drömmar e bland det mest underhållande man kan sysselsätta sig med. det e som en oförutsebar film utan röd tråd och egentlig mening. det handlar om allt och ingenting. det e därför det e så kul att kolla på, eller snarare uppleva. man lever som i ett tv-spel och går genom olika världar, samtidigt som allt verkar så självklart. jag skulle vilja kunna tyda drömmar såsom vissa kan. säga vad de betyder och varför man drömde som man gjorde. det ska jag bli när jag blir stor. 

Någon som behöver tips på hur man lyckas med en god lögn? se och lär! ;)

Jag hatar att prova jeans. det e ett konstaterande som jag har idag har 

lärt mig efter ett besök på Barkaby Outlet. målet med trippen var just att hitta jeans, för som jag tidigare har berättat så saknas den sortens kläder i min byrå. vi gick raka vägen till Acne Jeans och det var kul 

till en början. ungefär 20 byxor senare hade nöjet förvandlats till rena plågan och jag ryckte i princip till mig första bästa par i ren desperation.

Det e ngt speciellt med att prova jeans, eller byxor i ren allmänhet. det e verkligen en otroligt tråkig sysselsättning. och alltid samma sak; man plockar på sig tusen par och lägger dem i en stor hög i famnen så att man inte ser ett enda steg man tar. sedan måste alla dessa par genomprovas och när man äntligen har fått igen knappen så ställer man sig frågan varför provar jag ett par byxor med en sådan här ful färg? och då tar man nästa par istället. tillslut e den jättelika högen provad och det e då jag alltid brukar fundera över vilket av alla dessa par som var de som satt snyggt. var det de här blåa, eller kanske de här? och det e då jag förstår att alla byxor ser likadana ut och omöjliga att urskilja. då börjar nästa procedur; att hitta de paret som man redan hade hittat.

Jag gick faktiskt ifrån affären med en fin påse i min  hand. där i låg det två par jeans, ena mörkblåa andra lila. det kändes bra att ha bidragit till ökad tillväxt i garderoben. det e alltid bra med lite nytt blod och dessutom tror jag de andra byxorna började känna sig ensamma. det känns iaf mkt bättre att tänka så. just jeansköp har annars en tendens att dra med sig mkt pengar från kontot och då e det viktigt att man iaf tror att man har gjort ett bra köp.

Discover Docent Död!

Jag har nu kommit på varför så många stirrade på mig imorse påvägen till skolan. det var ju sjävklart för att jag satt tillbakalutad med mina solbrillor på mig. jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var mörkt, ovanligt mörk men ändå inte dyster. det var bara allmänt mörkt.

I Sverige anses man som lite konstig om man har på sig solglasögonen på tunnelbanan, speciellt om vädret utomhus e grått, kallt och regnigt. själv tycker jag att det inte alls e ngt skumt med det. glaset skyddar mot regnet och brillorna i allmänhet det perfekta redskapet för att spionera. man kan råstirra på vem som helst hur länge som behagas utan att personen märker ngt. helgrymt!

Det e därför jag alltid bär mina solglasögon på, förutom. det finns ett undantag, då jag åker med syrran. hon tycker det e så pinsamt att sitta bredvid. för henne e jag en stor idiot som tror att solen skiner trots att man e nere i tunnlarna. å det kan man inte acceptera om man e så

 välkänd som min lillasyster. tänk om man träffar ngn, vad skulle man då säga? "Hej det här e min storasyster som tror att hon e cool med sina solglasögon" men nej, då blir det istället jag som utsätts för det pinsamma. det måste poängteras; jag leker inte cool. det e detta som e den jobbiga biten med att vara mästerdetektiv, eller privatspion kan vi också kalla mig.

många missförstår mig och mitt yrke. det e lite för komplicerat för vissa. så om du ser mig på tunnelbanan bakom det mörka glaset, då vet du att det e dig jag spanar in.

Min hatt den har tre kanter, tre kanter har min hatt. å har den ej tre kanter så e det ej min hatt.

Nej det e inte min hatt, för jag har ju tyvärr ingen. det e synd, mkt synd, otroligt synd. det e nästan en synd. inte riktigt kanske, men nästan. jag skulle så gärna vilja glida omkring med hatten på sned längs söders och kungsholmens gator. jag skulle då kunna förknippas med en våg som sveper sin strand, lika smooth, lika elegant.